I dagarna har vi kunnat läsa en debattartikel signerad Riksidrottsförbundet under rubriken ” Idrotten saknas i kommunernas planer”. I sak alldeles rätt och riktig enligt min uppfattning, men en del av idrotten som ofta glöms är Parasporten. Parasporten har länge varit en ovärderlig resurs för personer med funktionsnedsättning, och dess positiva inverkan sträcker sig långt utanför idrottsarenorna. Enligt rapporten Idrott som förändrar liv – Parasportens värde för individ och samhälle som släpptes nyligen är de samhälleliga vinsterna enorma, både i form av förbättrad folkhälsa och ekonomiska besparingar. Fysisk aktivitet bidrar till ökad självständighet, förbättrad psykisk och fysisk hälsa, och stärker gemenskapen i samhället. Men trots dessa fördelar står parasporten inför en kris, en kris som kräver omedelbart stöd från kommuner, företag och föreningar för att överkommas.
Den ekonomiska vinsten med parasport kan inte nog understrykas. PWC och Parasport Sverige har visat att verksamheten sparar samhället stora kostnader i form av minskade sjukvårdskostnader. Enligt rapporten uppgår den årliga kostnadsbesparingen till 84,2 miljoner kronor, bara på grund av minskad sjuklighet kopplad till fysisk inaktivitet. För personer med funktionsnedsättning, som ofta drabbas hårdare av fysisk och psykisk ohälsa, innebär parasport en avgörande förändring. Ett aktivt liv minskar risken för sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och depression, och bidrar till en högre livskvalitet och självständighet.
Men de ekonomiska vinsterna är bara en del av berättelsen. Parasport handlar i grunden om mänskliga rättigheter. Det ger människor med funktionsnedsättning möjligheten att vara en del av gemenskapen, att känna sig inkluderade och att delta i idrott på lika villkor. Det handlar om att bryta social isolering, främja självständighet och stärka den psykiska hälsan. Många som deltar i parasporten vittnar om hur det har förändrat deras liv, och för vissa har det till och med varit en räddning – en väg tillbaka till livet efter svåra skador eller sjukdomar.
Trots parasportens uppenbara värde genomgår den just nu en kris. Pandemin slog hårt mot föreningslivet i stort, men särskilt drabbades parasporten. Antalet deltagartillfällen minskade med över 136 000 per år under pandemin, och även om viss återhämtning har skett, är deltagandet fortfarande långt ifrån nivåerna före pandemin. 2023 var antalet deltagartillfällen fortfarande 71 000 färre jämfört med 2019.
Denna kris riskerar att fördjupa den redan existerande hälsoklyftan mellan personer med funktionsnedsättning och övriga befolkningen. Redan innan pandemin fanns en tydlig ojämlikhet i hälsa och tillgång till fysisk aktivitet. Nu, när den övriga idrottsrörelsen återhämtar sig, riskerar parasporten att halka ännu längre efter om inte åtgärder vidtas. Ett stopp för den här utvecklingen kräver ett långsiktigt engagemang och konkreta insatser från såväl statliga som privata aktörer.
Föreningslivet i Sverige är en av idrottsrörelsens viktigaste grundpelare, och många föreningar gör redan ett fantastiskt arbete för att inkludera personer med funktionsnedsättning. Men det krävs mer. Kommuner och företag måste också kliva fram och ta ansvar för att säkerställa att alla, oavsett funktionsförmåga, har tillgång till idrott. Ett framgångsrikt samarbete mellan offentlig sektor, näringsliv och föreningsliv är avgörande för att skapa långsiktig hållbarhet inom parasporten. Ekonomiskt stöd, kompetensutveckling och tillgänglighetsanpassningar är några av de insatser som kan göra stor skillnad.
Parasportens kris är inte bara ett problem för de som deltar i parasporten idag – det är en signal om att vi som samhälle behöver göra mer för att främja jämlik hälsa och inkludering. Att stötta parasporten är inte bara en investering i idrotten, det är en investering i människor och i samhällets framtid.
Landets kommuner och företag har nu en möjlighet att visa vägen genom att stötta de initiativ som finns ute hos föreningarna och säkerställa att parasporten inte bara återhämtar sig, utan även utvecklas och når ut till ännu fler. Tillsammans kan vi skapa ett samhälle där alla, oavsett förutsättningar, har samma möjlighet att delta i idrott och gemenskap.
