Regeringens satsningar i budgetpropositionen för 2025 är ett välkommet och viktigt steg mot ett mer inkluderande samhälle. Höjningen av schablonbeloppet för personlig assistans med 3 % och initiativet till en indexering för kommande år skapar en långsiktighet och förutsägbarhet som både assistansberättigade och anordnare länge har efterfrågat. Indexeringen innebär att vi slipper osäkerheten från år till år och kan planera för en verksamhet som bättre kan leverera på det uppdrag vi har – att värna rätten för personer med funktionsnedsättning att leva som andra. Det är en viktig och positiv förändring.
Ett annat steg i rätt riktning är beslutet att gå vidare med förslaget om ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans. Detta är inte bara nödvändigt för att öka rättssäkerheten och likvärdigheten i bedömningarna, utan också för att motverka de avsevärda skillnader i bedömningar som skapar oro, orättvisa skadar tilltron till välfärden. Genom att samla ansvaret för assistansersättningen på statlig nivå blir det lättare att få enhetliga bedömningar och undvika dagens geografiska orättvisor där människor i olika delar av landet får olika beslut för samma behov. När vi skapar en likvärdig och rättvis process stärker vi inte bara assistansreformen utan även människors tillit till välfärdssystemet.
Att regeringen även satsar på att intensifiera arbetet mot välfärdsbrott är i grunden ett gott och nödvändigt initiativ. Det finns tydliga exempel på hur oseriösa aktörer utnyttjat systemet, och sådant måste stoppas. Men samtidigt finns det en berättigad oro för att dessa åtgärder kan drabba den skötsamma enskilde, den som behöver sin assistans för att kunna leva ett självständigt liv. För varje fuskare och missbrukare finns tusentals människor som lever helt beroende av att systemet fungerar för dem. Om verktygen som tas fram mot välfärdsbrott slår snett och fel, kan det leda till att den enskilde drabbas av mer ifrågasättande och orättvisa bedömningar. Vi måste därför vara mycket noga med att de satsningar som görs tillämpas rätt och att effekten når dit den ska – mot de oseriösa aktörerna, och inte mot de personer som är beroende av assistans för att klara sin vardag.
Samtidigt som vi välkomnar höjningen av schablonbeloppet måste vi erkänna att den är otillräcklig för att täcka de ökade kostnader som branschen har drabbats av de senaste åren. Höjningen på 10 kronor per timme är den högsta vi sett på flera år och den ligger klart över genomsnittet från tidigare höjningar. Lönekostnaderna enligt kollektivavtal har dock ökat med 7,4 % över de senaste två åren, medan schablonbeloppen endast har höjts med totalt 5,5 %. Detta innebär att vi under dessa år ändå haft en realsänkning av schablonbeloppet med 2 %, vilket inverkar negativt på möjligheten att verkställa en kvalitativ och bra personlig assistans. Höjningen är alltså fortfarande inte tillräckligt för att täcka de faktiska utgifter som assistansanordnare står, för även övriga omkostnader för att driva assistans har ökat betydligt mer än de höjningar vi fått se, och även om vi nu ser en förbättring, måste detta ses som ett första steg – och inte det sista.
Vi lever i ett samhälle där frihet och rättigheter borde vara självklarheter för alla, oavsett funktionsförmåga. Ändå har vi under de senaste åren sett hur assistansreformen, som en gång betraktades som en frihetsreform, successivt försvagats. Med varje ny budget och varje förändring har funktionsnedsatta fått se sina rättigheter urholkas, medan kostnader och krav på anordnare har ökat. Den här höjningen är därför ett viktigt steg, men det får inte vara det enda.
Vår målsättning måste vara att förstärka LSS och säkerställa att människor med funktionsnedsättning får leva som andra – LSS hela andemening. Det betyder inte bara att höja schablonbeloppet, utan att stärka hela systemet kring den personliga assistansen, från bedömning till utförande. Det handlar om att skapa ett samhälle där funktionsnedsatta inte längre ses som en kostnadspost, utan som individer med lika stor rätt till frihet, självbestämmande och människovärde som alla andra.
Vi förväntar oss därför att denna budget är ett första steg mot en fortsatt, och långsiktig, satsning på de människor som genom åren blivit så nedprioriterade. Funktionsnedsatta har under alltför många år sett sina rättigheter misshandlas i tidigare budgetar och av olika regeringar. Men nu finns en möjlighet att ta många fler steg framåt. Att stärka assistansen är inte bara en ekonomisk fråga – det är en fråga om frihet, självbestämmande och om människovärde. För varje satsning vi gör på assistansen, kommer vi närmare ett mer jämlikt samhälle där alla har samma rättigheter och möjligheter.
Vi förväntar oss nu att regeringen tar sitt ansvar för att fortsätta denna positiva utveckling och bygger vidare på det som påbörjats. Det finns ingen tid att förlora. Människors frihet och självständighet hänger på hur vi agerar i dag. Låt denna budgetproposition vara starten på en frihetsreform 2.0 – en återupprättelse av LSS och ett steg mot det inkluderande samhälle åtminstone jag, och jag tror många med mig, vill leva i.
