Alla barn har rätt till en trygg och meningsfull barndom, oavsett deras förutsättningar. För barn med funktionsnedsättningar är personlig assistans ofta en avgörande faktor för att kunna leva ett liv på lika villkor som sina jämnåriga.
Assistansen möjliggör inte bara grundläggande behov som hygien och kommunikation, utan också deltagande i skola, fritidsaktiviteter och sociala sammanhang. Men i takt med att samhällets stöd och resurser stramas åt, ser vi en utveckling där denna livsviktiga insats hotas. Begränsningar och nedskärningar i assistansersättningen får direkta konsekvenser för barn och deras familjer, och riskerar att öka ojämlikheten i samhället.
En förutsättning för delaktighet och utveckling
Personlig assistans har revolutionerat livet för många barn med funktionsnedsättningar. Den skapar förutsättningar för självständighet och gör det möjligt för barn att delta i samhället på sina egna villkor. Studier visar att barn med personlig assistans upplever en förbättrad livskvalitet och större frihet i sin vardag. Det handlar om att kunna vara med på utflykter, delta i idrottsaktiviteter och bygga sociala relationer utan att ständigt begränsas av sin funktionsnedsättning. Det handlar också om att få en utbildning på lika villkor, där individens behov tas på allvar och stödet är anpassat för att möjliggöra lärande och utveckling.
Men trots att personlig assistans är en avgörande insats för dessa barns framtid, ser vi idag hur samhällets stöd sviktar. Under de senaste åren har vi sett en skärpning av bedömningskriterierna, vilket har lett till att många familjer förlorar eller får reducerad assistans. Enligt Försäkringskassans slutrapport av ”Stärkt rätt till personlig assistans” förändring i hur föräldraansvaret bedöms, där schabloniserade avdrag nu tillämpas. Detta har lett till att vissa barn inte längre kvalificerar sig för assistans, trots att deras behov är oförändrade. Samtidigt har förändringar i bedömningen av grundläggande behov, såsom behovet av aktiv tillsyn, gjort det svårare för barn att få stöd.
Den lagändring som genomfördes för att stärka rätten till personlig assistans har inte fått den effekt som avsågs. Snarare har den skapat nya hinder. Som en analys i HejaOlika visar har reformen lett till ökad byråkrati och snävare tolkningar, vilket i praktiken har begränsat rätten till assistans snarare än att stärka den. Kritiker pekar på att den schabloniserade bedömningen av föräldraansvar snarare har lett till att fler barn faller mellan stolarna, samtidigt som tröskeln för att få assistans generellt har höjts. Detta går rakt emot intentionerna med LSS, som syftar till att säkerställa att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett liv på lika villkor som andra.
Nedskärningar hotar barns rättigheter
Den pågående urholkningen av assistansreformen är inte bara en fråga om ekonomi – det är en fråga om barns rättigheter. Sverige har åtagit sig att följa FN:s barnkonvention, som slår fast att alla barn har rätt till ett liv där de kan utvecklas och delta i samhället på lika villkor. Men genom att minska tillgången till personlig assistans frångår vi dessa grundläggande principer. Vi skapar en situation där barns rätt till självbestämmande och delaktighet underordnas budgetrestriktioner och administrativa regler.
Barn med funktionsnedsättningar är redan en utsatt grupp. Att begränsa deras möjligheter ytterligare är ett svek mot de värderingar som vi som samhälle säger oss stå för. Det handlar inte bara om att ge dessa barn en rättvis start i livet, utan också om att bygga ett samhälle där alla individer, oavsett förutsättningar, har möjlighet att bidra och delta. Det handlar om att följa intentionerna i rättighetslagstiftningen LSS, rätten att leva som andra.
Föräldraansvaret och samhällets roll
Många familjer vittnar om den enorma påfrestning det innebär att behöva kämpa för sina barns rätt till assistans. Föräldrar förväntas täcka upp för de brister som uppstår när samhällets stöd minskar, men detta är en ohållbar situation. Personlig assistans är inte en lyx – det är en nödvändighet för att barn ska kunna leva ett så normalt och självständigt liv som möjligt. Att skjuta över ansvaret på familjerna innebär en stor belastning, inte bara för föräldrarna utan också för syskon och andra närstående.
Införandet av schabloniserade föräldraavdrag har lett till en minskning av assistanstimmar för vissa barn, trots att deras behov inte förändrats. Kritiker menar att den nya lagstiftningen inte fullt ut tagit hänsyn till hur familjernas vardag påverkas. Dessutom visar Försäkringskassans data att vuxna personer med assistans har fått färre timmar per vecka, medan barn visserligen har fått något fler, men inte i den omfattning som tidigare utlovats. Samtidigt har det blivit svårare att få assistans beviljad för behov som tidigare varit självklara, som stöd vid psykiska funktionsnedsättningar. Dessa förändringar pekar på att assistansreformen snarare har försvagat än stärkt rätten till stöd för barn som behöver det mest.
Vikten av att investera i barnens framtid
Vi står vid ett vägskäl. Antingen fortsätter vi att urholka personlig assistans och därmed försämra livsvillkoren för barn med funktionsnedsättningar, eller så väljer vi att prioritera deras rätt till delaktighet och självständighet. Vi måste fråga oss vilket samhälle vi vill ha – ett där barn ges möjligheten att växa och utvecklas efter sina egna förutsättningar, eller ett där vi sätter ekonomiska restriktioner framför mänskliga rättigheter.
Det är dags att vi som samhälle tar vårt ansvar. LSS ska utvecklas, inte avvecklas. Barn med funktionsnedsättningar har samma rätt som alla andra barn att drömma, leka och växa upp till självständiga individer. Det är en rättighet, inte en förmån. Det är därför av yttersta vikt att vi stärker denna insats och ser till att alla barn, oavsett förutsättningar, får en rättvis chans i livet. Om detta har vi inte bara för drygt 30 år sedan lagstiftat, det är också ett rimligt mått på ett anständigt samhälle.
