Med anledning av tisdagens presskonferens där regeringen presenterade en kommande utredning mot välfärdskriminalitet i allmänhet och mot organiserad brottslighet inom personlig assistans i synnerhet finns anledning att påminna om det som kanske inte alltid varit en folksport bland våra makthavare – att hålla två tankar i huvudet samtidigt. I efterdyningarna av regeringens senaste utspel om att skärpa kontrollerna inom den personliga assistansen står nämligen tiotusentals människor med andan i halsen. Återigen hör vi löften om att de som behöver hjälp självklart ska få det, att åtgärderna riktar sig mot fuskare och kriminella. Men för oss som lever nära den här verkligheten är dessa löften inte särskilt betryggande. Vi har hört dem förr. Vi har också sett vad som händer i praktiken.
En reform som förlorat sin själ
Personlig assistans är inte vilken välfärdsinsats som helst. Det är en rättighetslagstiftning som bygger på grundläggande mänskliga rättigheter. På idén att människor med omfattande funktionsnedsättning ska kunna leva ett liv som andra. Den reform som en gång beskrevs som en frihetsreform, har under långt mer än ett decennium monterats ner bit för bit. Kontrollsystemen har skärpts, definitionerna av ”grundläggande behov” snävats in, och svårigheten att beviljas assistans har successivt ökat.
Samtidigt har retoriken hårdnat. Fokus har förflyttats från att värna rättigheter till att motverka fusk. Från individens behov till systemets sårbarhet. I det vakuumet får den organiserade brottsligheten fäste. Men också, paradoxalt nog, förlorar även de laglydiga sin trygghet.
Vi har sett detta förut – och vi vet vad det leder till
År 2016 presenterades SOU 2016:78 – ”Ordning och reda i välfärden”, eller i folkmun ”Reepalu-utredningen”. Då, liksom nu, föreslogs ett batteri av kontrollåtgärder som inte heller ”skulle drabba någon som verkligen behöver hjälp”. Utredningen förpassades sedermera till papperskorgen, men efterspelet känner vi: ökad byråkrati för seriösa aktörer, ökad rädsla bland assistansanvändare. Utredningen menade att ”offentliga medel ska gå till det de är avsedda för”, men i praktiken satte det fingret på en tidsanda som formade de efterföljande årens reformklimat där ännu fler förlorade sin assistans helt eller delvis.
De senaste åren har rapporter från Försäkringskassan och andra myndigheter belyst en obehaglig verklighet: assistanssystemet utnyttjas av organiserad brottslighet. Bedrägerier sker genom skenanställningar, importerade assistansanvändare, och assistenter som inte arbetar men ändå får lön – som sedan till viss del återgår till kriminella aktörer.
Detta är allvarligt. Systemhotande är inget överord. Det kräver agerande. Men det är också avgörande att vi inte glömmer bort människorna i systemet.
Att leva i beroendeställning är redan en kamp
För inte bara de människor som lever med personlig assistans, utan anhöriga och alla runtomkring är vardagen ofta ett logistiskt och emotionellt maraton. En förälder beskriver hur det är att hela tiden vara i beredskap, att bära ansvaret för och vara beroende av en hel personalstyrka. Att ständigt tvingas ligga steget före. Det är inte bara assistansen i sig som ska fungera – det handlar om livets fundament: hygien, kommunikation, skolgång, trygghet. Det kräver juridisk kunskap, pedagogisk kompetens och en oändlig uthållighet.
Att ovanpå detta mötas av misstro. Att tvingas redovisa varje minut, varje toalettbesök, varje ”avvikelse” är djupt kränkande. Det sänker människovärdet. Och det bygger inte ett mer motståndskraftigt system. Det skapar bara mer stress, mer rädsla och mer utbrändhet hos de som redan går på knäna.
Det är fullt möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt
Ja, vi måste bekämpa kriminalitet inom assistanssystemet. Ingen vinner på att skattepengar går till bluffbolag eller att utsatta människor utnyttjas i cyniska upplägg. Men det måste att göra utan att skada dem som följer reglerna. Skärp ägarprövningarna för assistansbolag. Utöva fler och skarpare lämplighetskontroller av bolagens legala företrädare. Förhindra handel med ”bolag med tillstånd utan verksamhet och kunder”. Om ett bolag förlorar tillståndet, förhindra att kunderna slussas vidare till ett annat bolag där i princip samma människor fortsätter sin ljusskygga verksamhet. Detta är bara några insatser som torde vara enkla att implementera. Skapa ett dialogforum med branschens representanter, där finns mycket info om vilka aktörer som bör granskas.
I rapporten från Nuc konstateras även att ett nyckelproblem är sekretesshinder mellan myndigheter och bristande informationsdelning. Det är där åtgärderna behöver sättas in, där lågt hängande frukt kan plockas. Inte att varje assistansberättigad tvingas agera egenutredare.
Det vilar ett ansvar på alla goda krafter
Vi inom assistansen – assistansanvändare, anhöriga, seriösa assistansanordnare har ett ansvar att bidra till att skapa en hållbar assistansreform. Men då måste vi också ges förutsättningar. Rätten till assistans måste vara tydlig, rättssäker och förutsägbar. Det kan inte hänga på godtyckliga bedömningar eller för den delen snabba politiska utspel.
Det finns ett sätt framåt. Ett där vi erkänner problemen, men bygger lösningar som håller i längden. Där kontrollsystem är smarta, inte straffande. Där vi skyddar både skattemedel och människovärde. Men det kräver att vi slutar behandla alla assistansberättigade som potentiella bedragare.
Vi vet hur det blir annars. Vi har sett det förr.
Daniel Lindkvist
VD, Inkludera assistans
