Det finns en berättigad diskussion att föra om hur offentliga resurser används. Symbolik spelar roll i politiken, och när Harpsund, statsministerns representationsbostad, används för privata tillställningar väcks förstås frågor om gränser, ansvar och omdöme. Det ska granskas, det ska diskuteras. Rätt eller fel, om detta träter ännu de lärda och så långt – inget att invända.
Det som däremot väcker frågor är inte att diskussionen förs, utan på sättet den förs. Att nästan varje debattsida, varje nyhetssändning, varje sociala medier-flöde fyllts med Harpsundsvinklar från rikspolitiker, kommunpolitiker, partistrateger, ledarskribenter och självutnämnda etikexperter. Detta samtidigt som Patric, med en CP-skada, tillbringar arton timmar om dygnet i sin säng för att staten har bestämt att han inte har behov att leva mer än sex timmar om dagen.
Och om det pratas inte. Ingen storm, inget drev, inte en krusning på Harpsundsjöns yta.
Det handlar inte om att ställa ett drev mot ett annat, inte om att ställa Harpsund mot Patric. Det handlar om proportioner. Det handlar om vilka berättelser som får plats i offentligheten och vilka som inte gör det. Vad vi väljer att tala högt om och vad vi låter falla undan i tystnad.
Personlig assistans är inte ett val. Det är ett nödvändigt stöd för att människor, vars kroppar inte fungerar som samhället kräver, ska kunna leva sina liv. Ingen vill ha assistans, men många behöver det. Det är skillnad. Det är inte ett privilegium, det är en rättighet. Och en rättighet ska inte behöva motiveras och försvaras gång på gång.
När politiska kommentatorer, debattörer och partiföreträdare mobiliserar för Harpsundsfester men inte orkar formulera ett inlägg, en fråga, en tanke om att vår gemensamma välfärd låter människor leva arton timmar ensam i en säng, då är något skevt. Det är inte bristen på kunskap som är problemet. Det är prioriteringen. Det är tystnaden. Är den tystnaden symptom på något större? På att vi inte längre orkar tala om det som är svårt, komplext, och inte låter sig summeras i en rubrik? Och att vi i det tomrummet istället jagar innehåll som ger snabba klick och tydliga svar. Att vi väljer indignation framför insikt?
Jag förstår att Harpsundshistorien väcker känslor och det får den göra. Men att detta blir en nationell angelägenhet och får omätbart mycket större medialt utrymme än att Patric tvingas planera sitt liv utifrån ett schema där lunch, promenad och läkarbesök ska rymmas innan 14.30, det säger någonting. Inte om Harpsund. Men om vad vi tycker är värt att bry sig om.
Vi har ett ansvar att påminna våra politiker om varför de sitter där de sitter. Att makt inte handlar om att vinna nästa rubrik, utan om att orka stå kvar vid det som verkligen spelar roll. Det handlar om människors liv. Om att leva eller överleva.
Så för all del, granska Harpsund. Men glöm inte de som Patric, för han är bara ett exempel. Tyvärr inte unik på något vis, runt om i landet finns många som han. Människor som tvingas leva ett ytterst begränsat liv och hela familjer som går på knäna, på grund av att deras rättigheter ignoreras. Glöm inte dem. Glöm inte att det i skuggan av de stora rubrikerna finns människor som varje dag tvingas leva på undantag, för att deras rättigheter vägs mot budgetposter, och nästan alltid förlorar.
Det är där vårt samhälle visar sitt verkliga ansikte. I förmågan att se dem som annars blir osynliga. Och i viljan att faktiskt göra något åt det.
Daniel Lindkvist
VD, Inkludera assistans
