”I have a dream.”

Så sade Martin Luther King inför 250 000 demonstranter i Washington 1963. Ord som färdades rakt in i historien, ord som gav röst åt en hel rörelse.

Jag har också en dröm.

Den kanske inte når en kvarts miljon människor. Den kanske inte kommer att förändra världen. Men den är viktig. För mig, för mina kollegor, för de tusentals människor i Sverige som varje dag lever och arbetar med att skapa möjligheter för människor att leva som andra, LSS själva andemening.

Jag drömmer om att få vara en arbetsgivare som inte tvingas välja mellan kvalitet och existens.
Jag drömmer om att kunna erbjuda löner som inte bara matchar kommunens, utan överträffar dem.
Jag drömmer om att det ska vara självklart att se på assistentyrket som ett yrke fyllt av värdighet, yrkesstolthet och samhällsbärande funktion.

Jag drömmer om att den som arbetar som personlig assistent inte ska behöva försvara sitt yrkesval, utan med rak rygg kunna säga: ”Jag gör skillnad. Jag är eftertraktad. Jag är värdefull.”

Idag tål den drömmen inte kontakt med verkligheten.

En verklighet som tyvärr tar oss allt längre ifrån drömmen.

Fakta talar sitt tydliga språk. År efter år, under lång tid, har den statliga schablonersättningen för personlig assistans halkat efter. Till kommande år, efter löften om uppräkning och indexering, höjdes den med 1,5 %. Samtidigt kräver fackförbundet Kommunal 4,2 % i löneökningar, och övertidsersättning för alla. Rimliga krav? Ja, om bara förutsättningarna fanns.

Problemet är att de inte finns. Inte i en bransch där marginalerna är så tunna att det snart inte finns något kvar att skära i. Enligt Vårdföretagarna riskerar 75 % av assistansanordnarna att kollapsa om de här villkoren genomförs. Och det handlar inte om lycksökare eller fuskare utan om seriösa arbetsgivare som i decennier burit välfärden där den är som mest personlig.

Jag driver ett sådant företag. Vi kämpar för att varje krona ska gå till rätt sak. Vi är stolta över att jobba med svarta siffror, även om marginalen är sådan att ingen annan bransch skulle acceptera den. Om kraven från Kommunal skulle genomföras fullt ut, skulle vi däremot gå med flera miljoner i förlust 2025.

Det går inte att trolla fram pengar som inte finns. Man kan inte lugga en flintskallig.

Vi står nu i kläm mellan två parter:
En regering som varken lyssnar eller agerar.
Och ett fackförbund som blundar för verkligheten.

Mellan dessa krafter står vi och försöker hålla drömmen vid liv.
Vi har samma mål: bättre villkor, tryggare jobb, ett hållbart yrke.
Men vägen dit går inte genom krav på den som redan är på knä.
Vägen dit går genom politisk vilja, genom statliga investeringar i livskvalitet och rättigheter.

Det verkliga sveket

Det verkliga sveket sker inte i bolagens lönekalkyler. Det sker i riksdagen.
Det är där nycklarna finns. Till reformer, till förändring, till framtidstro.

Att som regering underlåta att höja schablonen i takt med kostnadsutvecklingen är inte budgetdisciplin. Det är systematiskt urholkande av ett rättighetslagstiftat stöd.
Det är tyst avveckling av en reform som en gång gjorde Sverige världsledande.

Att svika ett löfte om indexering av assistansersättningen, med ursäkten att ”det har vi aldrig lovat” är inte bara ett svek mot utförarna, det är ett slag mot människor som varje dag kämpar för att få sitt eller sin anhöriges liv att bli så bra det kan, när det inte blev som man hade tänkt.

Det är ett svek mot kvinnodominerade yrken, mot arbetslinjen och det är ett svek mot alla de som förlitar sig på personlig assistans för att leva sina liv.

Jag har en dröm

Jag drömmer om att vi en dag ska kunna stå enade. Arbetsgivare, fack, assistenter, anhöriga och assistansberättigade och med en röst säga: Nu räcker det. Nu måste ni ge oss förutsättningar att göra detta på riktigt.

För det är först då, när vi inte längre pekar på varandra utan uppåt, som något kommer att hända.

Jag drömmer om att få fortsätta som arbetsgivare i en bransch där etik inte är en lyx, utan en självklarhet. Där lön inte är en kompromiss, utan en investering i människor. Där arbetet vi gör inte mäts i kronor och ören, utan i frihet, trygghet och livskvalitet.

Jag drömmer om att vi, även de gånger vi tycker olika ska kunna se tillbaka och säga: ”Vi gjorde vad vi kunde. Och lite till.”
Att vi valde att ta ansvar. Inte för att någon tvingade oss, utan för att vi trodde på värdet av det vi gör.

Men jag vet också detta:

Utan rimliga förutsättningar går det inte. Inte för oss. Inte för någon.

Så låt oss stå upp för drömmen, men också för sanningen.
Låt oss tala klarspråk. Låt oss kräva förändring.
Och låt oss aldrig, aldrig acceptera att tystnad är ett alternativ.

Låt oss tillsammans stå upp för en hållbar LSS-reform och för rätten att leva som andra.

Daniel Lindkvist

VD, Inkludera assistans